I message my son today and asked him if he had our security alarm app at his phone. Our house felt chilly and I am not the person who use to be frozen. I decided to look at my app in phone about the temperature indoors. If we have all this equipment, we have to use it, don’t we? So, when I looked for the temperature I got fooled. There was a blank page. No information at all. Not me as the user, not any temperature, not any display where I can control the alarm remotely. But logged, in thanks god. To be honest I feel this digital world is running all too fast. During the time I learn and understand one thing, the updates is faster than I am. Feel as the distance to the hare from me the turtle, getting longer day by day.
When I discovered the white screen without any possibility to control our alarm via my iPhone, I message my son and asked him if his app was all right. After about half an hour he called and asked what the problem was. I started to told him I was freezing and wondered about the temperature in our home. He was convinced I still sat and starred at my iPhone, paralysed over the fact the app was out of action. But I had fetched a shawl to take over my shoulders and had eaten dinner by that time. He told me the temperature in both living room and bedroom, so his app was in order. But why don’t you take a cardigan on, we are supposed to handle the winter and coldness by taking some more clothes on. Ok, dear son. I have a shawl over my shoulders so I am ok. He recommended me when he heard about my blank app, throw it away and fetch a new one. Probably he heard my hesitating sigh and asked what is the problem with that? I confessed I didn’t remember my password to that app. But mom, he said. You have a special app with all your passwords. Yes I have but I can’t remember the password to that app either! Do you recognise this situation? Anyone?
After a while the son told me we had 22° in living room and 21° in our bedroom. So not any worries yet about cold apartments!!
Last Saturday my only working eye begun to have a shadow, and no focus. This symptoms I know since earlier. In the instructions I’ve got from my eye clinic, it says if I get symptoms like that, I may call immediately. I must confess I am so frightened something shall happen to my only eye, I don’t hesitate. Twice with some minutes between I dialed 1177, our medical advisor. No answer! They asked me to call later on. We have no number to call emergency room, we must call the advisor first. After getting the answer: call later on, I dialed 112 to ask if they were able to connect me to advisor. Had no claim to push me to the front of the line, just join the line. they said they should send an ambulance when he heard I had got this vision loss. I begged him to stop that ambulance, just put me online in the queue to the advisor. The man in phone went mad and ended the call. There I sat. What to do? I tried once again to call the advisor at 1177, and now I got an answer. The waiting time was supposed to be 57 minutes. Doesn’t matter. I was at the right line!
Finally there was a nurse who answered my call, she listened and asked about other symptoms. No I said it is just this vision loss. But she wasn’t satisfied with “my self diagnostic” talk, she asked me to look in a mirror to check for other symptoms telling about any possible stroke. I can not focus in a mirror I replied and she asked my husband to look for any symptoms. He was very surprised he suddenly was involved in this matter. But after a while the nurse asked a colleague for a second opinion and they decided to send an ambulance. I tried to propose I should go to the hospital myself, but she warned me, I wouldn’t be seen as an emergency anymore. Maybe wait for 7-8 hours she said to me. Ok, I will follow the ambulance I said.
She told me to prepare for some waiting time after all. I packed my handbag, my medicines, a banana and charged my iPhone.. And some yarn for knitting. Better have something to do even if it never be needed, than sit and sigh longing for something in my hands.
Ambulance arrived and they insisted to make a check up on me before we left. Blood pressure, any fever? Saturation and once more look for any signs on a stroke. They did their job properly, and one of the ambulance men called hospital to check if any eye doctor was available. No one on duty so he after a while was connected to the eye doctor over the phone. Three ambulance men and I in the room and now the doctor on phone. I was asked to read some text from a newspaper so she could hear how I read. And after a lot lot of questions the doctor decided we should meet next morning at hospital. So bye bye ambulance staff and I continued my waiting in my own home, for meeting the doctor next morning. And I went there by myself. A bit ashamed had occupied that staff not necessarily. Now I wait for more treatment next Monday. And I was able to type this story
Här är svenskan
Jag skickade ett meddelande till min son idag och frågade honom om han hade vår larmapp i sin telefon. Vårt hus kändes kyligt och jag är inte den person som brukar frysa. Jag bestämde mig för att titta på min app i telefonen om temperaturen inomhus. Om vi ??har all den här utrustningen måste vi använda den, eller hur? Så när jag letade efter temperaturen blev jag snopen. Det fanns en tom sida. Ingen information alls. Inte jag som användare, ingen temperatur, inte någon display där jag kan fjärrstyra larmet. Men inloggad tack och lov. För att vara ärlig tycker jag att den här digitala världen går för fort. Under tiden jag lär mig och blir klar över en sak går uppdateringarna snabbare än vad jag är. Känner hur avståndet till haren från mig sköldpaddan blir längre dag för dag.
När jag upptäckte den vita skärmen utan möjlighet att styra vårt larm via min iPhone, skickade jag ett meddelande till min son och frågade honom om hans app var okej. Efter ungefär en halvtimme ringde han och frågade vad problemet var. Jag började berätta för honom att jag frös och undrade över temperaturen i vårt hem. Han var övertygad om att jag fortfarande satt och stirrade på min iPhone, förlamad över att appen var ur funktion. Men jag hade hämtat en sjal för att ta över axlarna och hade ätit middag vid det laget. Han sa till mig temperaturen i både vardagsrum och sovrum, så hans app var i sin ordning. Men varför tar du inte på dig en kofta, vi ska klara vintern och kylan genom att ta på oss lite mer kläder. Ok, kära son. Jag har en sjal över axlarna så jag mår bra. Han rekommenderade mig när han hörde talas om min tomma app, släng ut den och hämta en ny. Förmodligen hörde han min tveksamma suck och frågade vad är problemet med det? Jag erkände att jag inte kom ihåg mitt lösenord till den appen. Men mamma, sa han. Du har en speciell app med alla dina lösenord. Ja det har jag men jag kommer inte ihåg lösenordet till den appen heller! Känner du igen denna situation? Någon?
Efter ett tag berättade sonen att vi hade 22° i vardagsrummet och 21° i vårt sovrum. Så inga bekymmer ännu om kalla lägenheter.
I lördags började mitt enda fungerande öga få en skugga, och inget fokus. Dessa symtom känner jag sedan tidigare. I instruktionerna jag har fått från ögonkliniken står det om jag får sådana symtom så bör jag ringa direkt. Jag måste erkänna att jag är så rädd att något ska hända med mitt enda öga, jag tvekar inte. Två gånger med några minuter mellan ringde jag 1177, vår medicinska rådgivning. Inget svar! De bad mig ringa senare. Vi har inget nummer att ringa akuten, vi måste ringa rådgivaren först. Efter att ha fått svaret: ring senare, ringde jag 112 för att fråga om de kunde koppla mig till 1177. Hade inga anspråk på att tränga mig längst fram i kön, bara gå med i kön. de sa att de skulle skicka en ambulans när han hörde att jag hade fått denna synförlust. Jag bad honom att stoppa ambulansen, bara sätta mig online i kön till rådgivaren. Mannen i telefonen blev arg och avslutade samtalet. Där satt jag. Vad ska man göra? Jag försökte ännu en gång ringa rådgivaren på 1177 och nu fick jag svar. Väntetiden var 57 minuter. Spelar ingen roll. Jag var i rätt kö!
Äntligen var det en sjuksköterska som svarade på mitt samtal, hon lyssnade och frågade om andra symptom. Nej, jag sa att det bara är denna synförlust. Men hon var inte nöjd med ”mitt självdiagnostiska” samtal, hon bad mig titta i en spegel för att se efter andra symtom som berättade om eventuell stroke. Jag kan inte fokusera i en spegel svarade jag och hon bad min man att leta efter några symtom. Han var mycket förvånad över att han plötsligt var inblandad i den här saken. Men efter ett tag bad sjuksköterskan en kollega om en second opinion och de bestämde sig för att skicka en ambulans. Jag försökte föreslå att jag själv skulle åka till sjukhuset, men hon varnade mig för att jag då inte skulle ses som en akut längre. Kanske vänta i 7-8 timmar sa hon till mig. Ok, jag följer ambulansen sa jag.
Hon sa åt mig att förbereda mig på lite väntetid trots allt. Jag packade min handväska, mina mediciner, en banan och laddade min iPhone.. Och lite garn för att sticka. Bättre ha något att göra även om det aldrig skulle behövas, än att sitta och sucka och längta efter något i mina händer.
Ambulans kom och de insisterade på att kolla upp mig innan vi åkte. Blodtryck, feber? Syremättnad och återigen leta efter tecken på en stroke. De gjorde sitt jobb ordentligt och en av ambulansmännen ringde sjukhuset för att kolla om det fanns någon ögonläkare att tillgå. Ingen i tjänst så han kopplades efter ett tag till ögonläkaren över telefon. Tre ambulansmän och jag i rummet och nu läkaren på telefon. Jag blev ombedd att läsa lite text från en tidning så att hon kunde höra hur jag läser. Och efter många frågor bestämde läkaren att vi skulle träffas nästa morgon på sjukhuset. Så hejdå ambulanspersonal och jag fortsatte att vänta i mitt eget hem för att få träffa läkaren nästa morgon. Och jag gick dit själv. Lite skäms jag att jag hade ockuperat ambulans-personalen i onödan. Nu väntar jag på mer behandling nästa måndag. Och jag kunde skriva den här historien…
Margareta
Allvarligt läge! Både med försvunna appar och krånglig öga! Hoppas innerligt att det ordnar sig!